Alla måsten och saker jag vill och borde göra blir bara för mycket på en gång så jag inte vet vart jag ska börja, min hjärna kaosar. 

Då blir jag sittandes i panik och bara stirrar, eller får ett utbrott o gråter o klagar. Man måste väl ha sånadär dagar under molnet ibland kanske. Men det finns vissa saker som kan dra upp mig därifrån, ibland.

- en låååång promenad 

- äta nånting riktigt gott 

- att få en ordentlig kram av någon som bryr sig, och bara gråta ut allt 

- be till Gud om hjälp att orka med 

- att skriva en lista på allt kaos 

Eller så skiter man bara i allt den dagen, får inget gjort, går och lägger sig och hoppas på en bättre dag imorgon. 

En sånhär dag hade jag igår, försökte med punkt 2&3, tog även en liten promenad och tränade, men denna gången hjälpte det inte så mycket ändå, så då sket jag i allt och försökte sova bort det, gick mycket bättre så nu är jag på väg ut ur molnet tror jag, sakta men säkert.